Om maskrosor – hatkärlek och marmelad

Hur många timmar har jag inte ägnat åt att gräva upp de här gula solarna. Men det var i mitt förra liv. Eller…..? Fortfarande är det hatkärlek jag känner gentemot maskrosor. De är vackra, jo!  Men inte i min gräsmatta. Jag vill fortfarande ha maskrosfria zoner i min trädgård. Trots att jag är med bin! Trots att de är binas främsta näringskälla, så här under försommaren! Trots att även jag kunde använda maskrosorna till marmelad och andra godsaker! För att motarbeta hatet och stöda kärleken till maskrosor gav jag mig ut och plockade maskrosor.  Och jag ägnade timmar åt att (försöka) åstadkomma marmelad.

Ja, det krävs ju en hel del pillande för att lösgöra det gula från maskrosblommorna. Och att se till att inte en mängd små svarta kryp hamnar med i syltkastrullen. Men problemen tog ju inte slut där. Problemet var att få den rätta konsistensen och den rätta smaken på marmeladen. Eftersom jag vill kalla mig mathantverkare använde jag inget syltsocker. Istället var det citron och rabarber som skulle fungera som pektin och ge den perfekta simmigheten. Inte rinnande som sylt, inte allt för tjockt. Den första provsatsen blev ganska när perfekt när det gäller konsistens och färgen var supervacker. Men smaken var – tja….det smakade sockervatten…. Den andra, lite större satsen, har inte tjocknat ännu, fast burkarna har stått en vecka på spiskanten. Och smaken, tja….den smakar sockervatten….

Summasummarum.  Maskrosor ger fin färg åt produkter, men maskrosmarmelad, det lagar jag inte fler gånger, hur vacker den än ser ut.  Och maskrosorna; de får finnas kvar, till glädje för bina! Men de får hållas på den här sidan av diket och bron. Den andra sidan är en ”nästan-maskrosfri-zon”, där jag odlar örter och bidragarväxter. Jag hoppas bina är nöjda med den överenskommelsen.